Nåväl, jag blev vuxen, vilket är ett generöst ord för någon som under en ganska lång period hann med att både vara en oduglig elektriker och en ännu sämre industriarbetare. Men någonstans i livskrisen tänkte jag att kommunikation kanske kunde vara något för mig.

180 högskolepoäng senare fick jag nys om att man kunde jobba med reklam och tänkte att det där ser ju ut som människor som faktiskt får betalt för att både rita och sitta på kontor. Bingo! Cirka 70 ansökningar senare utan svar förstod jag att man behövde en inträdesbiljett, och den hette Berghs School of Communication. PR-programmet hade en förlängd deadline och jag kom in.

Det jag inte visste då var att PR innebar:
Förtjänad kommunikation: Kul!
Pressmeddelanden: Inte kul!

Det var ju att att jobba visuellt och att förvandla problem till idéer som fick det att bubbla i magen. Jag ville bli kreatör, närmare bestämt Art Director, och genvägen dit verkade vara att tävla.

Så jag tävlade. Massor.

Det blev snittar i Cannes och en topplacering i Eurobest Young Creatives. Små kvitton på att jag kanske inte var helt ute och cyklade. Men arbetslivet bryr sig inte om snittar.

Som tur var brydde sig arbetslivet om att någon (läs: jag) kunde skriva debattartiklar, ringa journalister och hålla workshops. Viktiga saker, men kanske inte riktigt den slutstation jag hade föreställt mig när jag hängde på croisetten, drack Moët och stressade ihop slides.

Men var det någonting jag lärde mig när jag ritade masker så var det att även om man inte drar vinstlotten så öppnar man pennskrinet igen och fortsätter att rita. Det gjorde jag. Och nu har jag både ny titel på LinkedIn och en betald Adobe prenumeration.